Jag säger det hela tiden. Se det ljusa. Det ljusa i varje situation. Det finns alltid något positivt. Att solen skiner. Att det snöar. Att det finns leende människor i din omgivning. Att få börja en dålig dag med en varm kram. Att få känna att man lever. Att få förstå att det finns människor som älskar dig. Jag kommer tillbaka till det hela tiden ! Se det ljusa. Alltid det ljusa. Alltid något positivt.

Varför sitter jag då första dagen på året och känner en sorgsenhet ? En sorgsenhet som jag inte vet var den kommer ifrån. Varför ? Jag har det otroligt bra här. Jag känner mig verkligen hemma trots de många milen till min egen dörr. Jag vet att jag får komma när jag vill. Att jag är välkommen som en i familjen. Det är ljust om något ! Men varför, varför känner jag mig då nere ? Första dagen på året som ska bli mitt år ! Första dagen på resten av mitt liv. Exakt ett halvår kvar till min 18‐årsdag.

Så mycket tankar som snurrar. Ett samtal mitt i natten. Tankar som virvlas upp som damm. Sen några ord. En mening. Allt vänder. Som ett duggregn som får dammet att lägga sig igen. Hur är det möjligt ? Who knows…? Är det mitt fel ? Någons fel ? Finns det någon man kan fråga ? Fråga. Hur blev det så här ? Nej, tyvärr. Det går inte eftersom att ingen vet. Nattens prat fick mig att fundera. Kände redan då att deppigheten började smyga sig på. En ensam tår som rann ner för kinden. Ner i mungipan. En mascararand. Så svart.

Då bad jag. Men inte bad jag för mig själv. Inte bad jag för min egen deppighet. Inte bad jag för salta tårar på mina kinder. Inte bad jag om några svar. Inte bad jag att frågorna skulle försvinna. Nej, jag bad för den som låg på andra sidan väggen. För beskydd. För glädje. För kraft. För styrka att orka leta efter kraften. Kraften som alla har. Den finns inom alla. Det jobbiga är att hitta den. Men man orkar ! Det är det man måste.

Vaknar på morgonen. Undrar vad jag vaknade av. Lägger en hand emot min kind. Blöt. Handen blir gråfläckig av gammalt smink. Jag går upp. Tvättar av mig sminket från inatt. Tårar blandas med vattnet som rinner utför mina kinder. Ögonen blir rödare. Jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till sängen. Blundar en stund. Känner tårarna torka på kinderna. Jag ler ett snett leende. Varför ? Är det på något vis komiskt ? Nej.

Det komiska att jag vaknar av tårar som inte är för mig. Att jag inte gråter för min egen skull. Jo, delvis. Men det är inte grunden för tårarna. Det är för honom. Han som ligger på andra sidan väggen…