För första gången känner jag mig inte nedstämd när jag lämnar vackra, vintriga, värmländska Kristinehamn. Jag genomsyras av en varm, lycklig känsla. Inga tårar rinner nerför mina kinder. Inga tårar i ögonen gör skärmen oklar. En värme sprider sig i kroppen. En värme som sprider sig ända ut i fingertopparna. Jag sitter stilla en stund. Bara njuter av känslan av fullkomlig lycka. Öppnar ögonen och ser snötäckta träd. Vitt landskap var man än tittar. Det glittrar i solen. Som om någon varit fram och strött silverglitter över allting. Även min tillvaro känns kantad av glitter. Det är som om jag vet, det ör på väg hem. Men jag har inte varit borta. Jag har varit hemma ! Sen att det är många mil emellan. Att staden jag lämnar inte alls är där jag egentligen bor. Det spelar ingen roll. Jag känner mig som hemma. Jag känner mig som en som hör till.

Ett leende sprids i mitt ansikte när jag tänker på retsamheterna. Tecknet på "ja, men vi retas för vi tycker om dig". Tänker på kommentarerna som antyder att jag är otroligt dåligt allmänbildad inom film. Jag vet att jag kommer tillbaka. Jag vet det. Jag säger inte hejdå när jag ser sista huset ligga bakom bussen. Jag viskar tyst "Au revoir". På återseende, kära ni !

Och nästa gång, nästa gång blir det ett nytt film maraton. Hoppas då att detta innefattar även första Die Hard-filmen. Så¨jag säger tack för den här gången :) Ha en fin dag!

Yippee-Ki-Yay !!
//EyMy <3


Blommor som dom fick av ett par som var med på nyår


Line är att riktigt ljushuvud ;)


Hanna och Line :)


Jonas passar i turkos !