...jackan alltså ! Überschnygg

Snön gör håret blötare och blötare. Trots vinden som piskar mitt ansikte så ligger slingorna som klistrade mot mina kinder. Min ögon tittar men ser inte människorna framför mig. Som om jag går i sömnen. Eller trans. Vill bara vidare. Framåt.

Snön smälter mot ansiktet. Som tårar som rinner nerför kinderna. Men det är inget dåligt. Vänder upp ansiktet mot himlen och låter vattnet rinna ner innanför kragen. Njuter av kylan..

Tårarna rullar ner för kinderna. Kroppen skakar tyst. Som vibrationer som går genom hela kroppen. En smärta så stark. Smärtan som kommer av saknad. Varje tår bränner som eld. Jag stryker händerna över kinderna för att torka bort smärtan. Som om jag kan torka bort smärtan på samma sätt som tårarna. Saltet kryper in i huden, det är nästan så att jag känner hur det går in i kroppen igen.

Det värker i kroppen. Spänningen i kroppen har funnits där så länge så jag borde ha vant mig. Men när jag är ensam igen så kommer den tillbaka. Den fyller hela mig. Kryper ut i varje del av kroppen. Som kallt vatten. Det kyler ner hela kroppen. Som om smärtan kryper ut i varenda cell i hela min kropp.

Kärleken är starkare. Men det är så mycket jag saknar också. Det är det som gör så ont..

Ögonen söker sig ut genom fönstret. Ser vitt. Ser kyla. Ser vacker renhet. Vita moln av snö som rör sig efter vindens nycker. Snön på fönsterkarmen växer. Den täcker mer och mer av rutan. Men det gör inget. Jag sitter bra här. Det yr mer och mer utanför fönsret.

Jag sätter mig vid elementet under fönstret. Värmer händerna runt en stor mugg med choklad. Känner hur värmen sprider sig. Men ändå så kall inuti.

Saknaden ger mig tårar i ögonen. Det är något som fattas just nu i den här stunden. Det är så mycket jag vill just nu. Jag vill att minuterna ska gå snabbare. Tills den dag då jag sitter vid ett annat element. Tittar ut över andra snötäckta landskap. Kanske med samma mugg i handen men kanske med en arm runt mina axlar. Kanske ekar ensamheten i rummet. Men det är ingen fara. Det är en skön ensamhet för jag vet att jag inte kommer vara ensam så länge. Efter några minuter, timmar kanske, så kommer jag inte längre vara ensam. Jag kommer sitta i ett annat kök än det som finns här. Prata. Dricka choklad?

Musiken från högtalarna sprider sig i rummet. Som varmt vatten rinner tonerna ut över golvet. Jag kan nästan se dem. Känna dem kittla mig under fötterna. De ber mig lyfta upp dem. Ge dem vingar så de kan sprida sig i hela lägenheten. Ljuva toner och ord som lovar mig kärlek och lycka. De visar mig att den kärlek jag drömmer om finns där just framför mig, just för mig. Den finns här och nu, bara lite avlägsen.

Sätter mig vid skrivbordet igen. Drar upp knäna mot bröstet. Snurrar runt på alla möjliga sidor. Jag vill veta mer. Veta allt. Det är så mycket.. Så mycket jag kanske missar?

Jag stannar upp en stund. Tänker på den värme som hittade mig för drygt ett halvår sen. Tänk att jag fick den chansen. Den här gången tänker jag inte låta den gå förbi. Jag har fångat den. Den ligger stilla i mina händer. Som en liten fjäril som kom till mig för att ge mig kärlek och lycka. Ett fint liv och en underbar framtid. Det är så mycket jag vill. Jag frågar fjärilen om det är meningen att jag ska få det där men den svarar inte. Jag får lite på mig själv. Det är det här jag ska leva för. Jag har ett uppdrag här i den här världen. Jag ska utföra det på rätt sätt och låta känslorna styra mig. Mitt hjärta leder mig åt rätt håll...