Vad är kärlek ? Vad är hat ? Hur äkta kan en känsla vara ? Hur länge kan man bevara en känsla ? Kan kärlek vara för evigt ? Hur vet man att man är kär ? Hur vet man att man älskar någon ? Hur vet man att man hatar någon ?

Hmm... Tror inte någon har svar på alla frågorna och detta är bara några av tankarna som snurrar runt i huvudet, både dag och natt. Vad gör man ? Försöker fokusera. Hitta något att göra. Gömma tankarna. Sen släppa ut dom i friska luften. Får inte stanna inne. Då fastnar de i taket. Sen sjunker de tillbaka som droppar. Som ånga som kallnar. De droppar tillbaka ner över mig som ett regn av tankar jag trodde jag hade släppt. Tankar som jag trodde att jag hade släppt ut genom fönstret.

Den där kvällen när jag satt på fönsterbrädan som egentligen inte håller att sitta på. När jag ser ut genom ett randigt fönster. Ett fönster som blivit randigt av regnet utanför. När en galen tanke snurrar upp i huvudet. Jag öppnar fönstret och dinglar med benen över fönsterkarmen. Jag lutar mig lagom långt ut över kanten. Lagom för att inte ramla ut. Men lagom för att kunna se asfalten alldeles för många meter ner. Jag sitter där en stund. Funderar ett tag. Tror att jag släpper ut tankarna genom fönstret. Ut i den regniga luften. Men tankarna är tunga. De är stora. De fastnar på vägen ut i den vita fönsterkarmen. Plötsligt sveper en kall, kylig, blöt vind förbi mig och drar in tankarna in i rummet igen. Jag ser dom inte. Känner dom inte. Känner bara den kyliga vinden mot min kind. Tankarna flyter med vinden upp och fastnar som en hinna i taklampan.

Jag känner kylan krypa längre in under kläderna. Är det inbillade känslor ? Nej, det är vinden som sveper in genom fönstret. Jag sitter och huttrar med benen dinglande för många meter över marken. Tänk om vinden tar mig med sig ut igen...

Jag drar mig långsamt bakåt. Drar in benen genom fönstret. Sätter mig till rätta med ryggen mot väggen. Sittande på fönsterbrädan. Den som egentligen inte håller att sitta på. Jag låter fönstret stå öppet. Varför stänga ? Jag sitter fortfarande med en stark illusion om att vinden för med sig tankarna ut igen på sin väg tillbaka till grå moln.

Men de hänger som ljusa dimmiga tyger i taget. Vävda av spindeltråd. De hänger där. Det är bara vissa som kan se dom. De ser de gråa tygerna. De frågar mig varför jag har gråa tyger i taget. Tyger som bara syns på kvällen när mörkret smyger sig in genom fönstret.

En kväll när jag ligger i min säng är det något som håller mig vaken. Jag känner något blött mot handen som ligger tryckt mot väggen. För att skydda. För att visa att jag har något starkt och stadigt bredvid mig. Jag drar handen över kinden men då är det blöta borta. Vart tog det vägen ? Det rinner nerför väggarna. Tankarna har inte funnits i mitt huvud på ett par dagar. De har kallnat. Nu rinner de från taket. Ner över vägarna. Över handen som söker styrka och säkerhet. Men när jag lyfter handen är det borta. Jag lägger den andra handen mot väggen och väntar spänt igen. Där är det blöta igen. Jag övertalar mig själv att jag inbillar mig. Jag lägger händerna under min ena kind. Intalar dig att väggen kommer stå stadig när jag vaknar nästa morgon. Men nu är det för sent. Tankedropparna kryper in i min hud igen. Tränger sig in i mitt huvud. Får mig att börja fundera igen.

Det finns en anledning till att man kan få promenad rekommenderat som medicin...


Kramar
//EyMy <3