Sitter på bussen en måndag eftermiddag. Sätter i hörlurarna. Jag känner tonerna sprida sig i huvudet. Känner hur de samlas som en mjuk massa innanför pannbenet. Sluter ögonen och stänger ute solen. Jag känner hur den värmer mitt ansikte genom fönstret.

Nu. Dagen efter. Fördragna fönster. Sittande längst bak i en konsertsal. Projektarbete. Hm, kvinnomisshandel. Två kvinnor håller föredrag. Två kvinnor som själva blivit misshandlade.

En kort bensträckare. Folk som droppar in och sätter sig i de mjuka blå stolarna. Vi hör en röst komma ur högtalarna. Alla tystnar helt plötsligt. Vi är fångade. Kan inte sluta lyssna.

Innan bensträckaren kommer frågan om vi vill pausa lite. Nästan alla ger ett starkt nej. De pratar ett tag till men bestämmer sen att nu tar vi i alla fall en bensträckare.

Vi är fångade. Av berättelserna. Av rösterna. Händelserna.

Kramar
//EyMy <3

När jag och Linda skulle gå till KaKaOO och hämta mina saker. När vi nästan var framme vid resecentrum hör vi att det kommer en ambulans. Jag som gick längst ut gick in mot Linda för att inte bli nerskvätt av slask. De körde förbi oss med blåljus och sirener. Det gick bra och vi fortsatte, torra, att gå.

Någon minut senare så kommer det en polisbil och kör förbi oss. Vi börjar fundera på vad som har hänt men det verkade inte vara så akut när polisen kom för de körde ganska sakta och vi blev inte nerskvätta den här gången heller...

Så när vi nästan är framme vid resecenturm så kör plötsligt en brandbil förbi. Jag och Linda var precis på vä förbi en stor stor slaskpöl. Och hörde inte brandbilen... EyMy skrek, Linda skrek, och EyMy blev jätteblöt!  Vi börjar skoja om att säga till KaKaOO att vi inte tycker om räddningstjänsten. Då ser vi hur de svänger in vid resecentrum.

EyMy: "Oh...noo..."
Linda: "Tänk om de kommer hit!"

Vem hoppar ur brandbilen? Han som körde! Och börjar gå rakt emot oss, haha. När han kommer fram börjar han prata på riktigt äkta norrländska! Så gryymt härlig den dialekten är!! Han frågar flera gånger hur det gick om vi blev väldigt blöta och sen sa han förlåt en massa gånger. Sen när han ska gå säger han dessutom "ja, jag hörde ju hur ni skrek.."

Haha, ska gå dit och kräva ett par vantar av dem, mina händer blev ju kalla av slasket ;)

Kramar
//EyMy <3

Ensam. Kallt. Jag sitter i ett tomt omklädningsrum. Inte så tidig morgon men ändå ett nyvaket täcke över hela skolan. Jag lutar huvudet mot väggen. Sluter ögonen. Jag drar upp knäna mot hakan. Lägger mig ner på sidan med ryggen mot den kalla väggen. Bara ligger och lyssnar på hur idrottshallen börjar vakna.

Jag ser bakom de slutna ögonlocken hur det automatiska ljuset slocknar. Mörkret sluter sig runt omkring mig. Jag sträcker ut benen för att inte somna. Öppnar ögonen lite, lite. Tittar mellan ögonfransarna. Osminkade. Orkade inte. Jag lever med färgad hy och bleka fransar. Orkar inte.

”Hennes gråt hade jag fått leva med hela livet. Mitt innanmäte var en behållare, fylld av hennes tårar. Från det att jag tog första klivet ur sängen på morgonen var jag medveten om hur de skvalpade runt därinne. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till den dagen det rann över.” (Skrivet på baksidan av Mari Jungstedts femte kriminalroman)