Det finns ett syfte



Jag hör andetagen bakom mig. Jag hör liv. Jag hör kärlek. Jag hör ljudet från mina fingrar. Men ljudet av kärleken som sover bakom mig är högre. Att sitta här. Få känna sig omtyckt. Beskyddad. Älskad. Mer än någonsin förut. Det är stort. Det är fint.

Fönstret är fläckigt på utsidan av för länge sedan torkade regndroppar. Parsiennen är nerdragen men öppen ungefär till hälften. Jag ser husen mitt emot. Likadana. Men ändå aldrig likadana. Det blir aldrig samma sak igen. Det blir bättre. Det blir större. Det blir ett liv av det här.

Jag tittar över hustaken. Funderar på vad jag ska skriva här näst. Jag försöker att inte tänka så mycket. Jo, tänka men inte dikta. Jag försöker att inte stoppa några tankar som kommer. Tänka med fingrarna liksom. De hinner skriva innan hjärnan säger att de inte ska. Men vad finns det mer att skriva? Vad finns det mer att säga?

Jag kan prata om fina saker. Guld och blå himmel. Värme. Lycka. Och ett glatt pirr i kroppen. Jag kan prata om saker som bekymrar. Som varför det bildas en klump i halsen när jag äter för att leva. Som varför det tar emot i hela kroppen till att göra något alls vissa dagar. Jag kan prata om att jag är glad över att varje steg inte längre gör så ont. Jag kan prata om att jag mår mycket bättre nu. Men jag kan också prata om huvudvärken. Om den röda färgen som gör mig varm och rädd. Rädd så att värmen sjunker tillbaka igen och jag åter igen blir blek. Blek. Blek. Jag kan prata om vad det är som gör att jag böjer mig åt sidan för smärtan.

Men jag tycker mer om att prata om de bra sakerna. Jag tycker mer om att prata om det som gör mig lycklig. Jag tycker mer om att skriva om sånt som gör andra människor glada. Sånt som ger andra människor lycka och en gnutta hopp. Det ger mig en varm och skön känsla i kroppen. En känsla av att man har gjort något bra. Samtidigt får man inte vara rädd för det negativa. Man måste kunna ställa sig emot det och inte vända ryggen åt och springa. Man måste reagera när det händer något som inte är bra. Men det tar jag en annan dag. Idag vill jag bara må bra.

Därför fortsätter jag lyssna på andetagen bakom mig. Hoppas på att smattrandet från tangenterna inte ska väcka den som andas så fridfullt. Jag stannar upp för en liten stund. Känner hur ögonen tåras. Känner hur tårarna tränger på. Känner hur de börjar rulla ner för kinderna.. Jag håller inte emot. Inte idag. För det är bra tårar. Tårar av lycka. Glädje. Glädje som kommer genom att det inte är vid min dator jag sitter och skriver. Att det inte är vid mitt skrivbord jag sitter. Att det inte bara är tystnad bakom mig och runt mig. Att det är ljudet av en kärlek som påminner mig att jag har ett liv att hämta ut.

Man får ingen påminnelse. Man får bara en chans. En chans att hämta ut det liv man är menad att leva. Jag har fått den. Och jag ska gå för att hämta ut det. Därför att jag vet att den här gången är det bra och något värt att satsa på. Beviset finns som en bit guld på fingret. Det visar allt det jag är så glad över. Att jag har något att hämta ut. Något att uppleva. Något som jag inte kan, vill eller får missa. För jag finns här för att leva det livet. Jag finns här av en anledning. Du finns här av en anledning. Alla finns vi här av en anledning. Den är bara lite svår att se. Men den finns där. Allt sker med ett syfte...

Vatten och tankar

Vattnet slår mot mitt lyfta ansikte. Känner hur det rinner ner över hela kroppen.. Hela jag täcks av vatten. Vatten som försvinner från huden nästan direkt. Känslan av strålarna som träffar ögonlocken är härlig. Det trummar. Jag koncentrerar mig på ljudet. Det fyller hela huvudet. Som om en hel grupp människor står runt omkring mig med varsinn bongo-trumma.

Jag sänker huvudet och öppnar ögonen. Ser hur skummet sprider sig på golvet. Som skummet på vågorna. Vitt och till synes mjukt som bomull. Men så löses det upp av vattnet som samlas runt brunnen i golvet. Det är som tankar som löses upp och rinner bort. Om det hade gått att bara spola bort dem så där..

Drar borsten genom håret. Dyblött. Visserligen rent och fräscht men huvudet är fortfarande lika tungt av tankar. De fastnar. Kanske på grund av det blöta? Men nej, jag vet att de kommer vara kvar även när håret är torrt. De går inte bara att släppa ut genom närmsta fönster. Närmsta ventil..

Det har gått ett tag nu.. Så känns det som att, nej, nu behöver det komma ut lite konstiga, udda meningar igen. Kanske för min skull. Kanske för någon annans. Känslan av att bara låta orden komma är underbar. Jag har saknat det. Men det har inte funnits något att skriva. Det har inte funnits något som kan rinna genom fingrarna. Det har inte funnits något som kan få händerna att snabbt röra sig över tangenterna.

Men man kommer alltid tillbaka dit. Är det något som man tycker man kan. Något man tycker om. Något som gör att man kanske hjälper någon annan. Eller något som kan betyda något för en själv. Då kommer det alltid tillbaka. Det kan ta tid, men det kommer alltid tillbaka.. Precis som tankarna. Och minnen. Alla minnena finns där. De kanske bleknar men de kommer alltid att finns där. Nånstans. Kanske långt bak. Kanske väldigt svaga. Men de finns..

Smärta



Tårarna rullar ner för kinderna. Kroppen skakar tyst. Som vibrationer som går genom hela kroppen. En smärta så stark. Smärtan som kommer av saknad. Varje tår bränner som eld. Jag stryker händerna över kinderna för att torka bort smärtan. Som om jag kan torka bort smärtan på samma sätt som tårarna. Saltet kryper in i huden, det är nästan så att jag känner hur det går in i kroppen igen.

Det värker i kroppen. Spänningen i kroppen har funnits där så länge så jag borde ha vant mig. Men när jag är ensam igen så kommer den tillbaka. Den fyller hela mig. Kryper ut i varje del av kroppen. Som kallt vatten. Det kyler ner hela kroppen. Som om smärtan kryper ut i varenda cell i hela min kropp.

Kärleken är starkare. Men det är så mycket jag saknar också. Det är det som gör så ont..

Fjärilen mitt i vintern



Ögonen söker sig ut genom fönstret. Ser vitt. Ser kyla. Ser vacker renhet. Vita moln av snö som rör sig efter vindens nycker. Snön på fönsterkarmen växer. Den täcker mer och mer av rutan. Men det gör inget. Jag sitter bra här. Det yr mer och mer utanför fönsret.

Jag sätter mig vid elementet under fönstret. Värmer händerna runt en stor mugg med choklad. Känner hur värmen sprider sig. Men ändå så kall inuti.

Saknaden ger mig tårar i ögonen. Det är något som fattas just nu i den här stunden. Det är så mycket jag vill just nu. Jag vill att minuterna ska gå snabbare. Tills den dag då jag sitter vid ett annat element. Tittar ut över andra snötäckta landskap. Kanske med samma mugg i handen men kanske med en arm runt mina axlar. Kanske ekar ensamheten i rummet. Men det är ingen fara. Det är en skön ensamhet för jag vet att jag inte kommer vara ensam så länge. Efter några minuter, timmar kanske, så kommer jag inte längre vara ensam. Jag kommer sitta i ett annat kök än det som finns här. Prata. Dricka choklad?

Musiken från högtalarna sprider sig i rummet. Som varmt vatten rinner tonerna ut över golvet. Jag kan nästan se dem. Känna dem kittla mig under fötterna. De ber mig lyfta upp dem. Ge dem vingar så de kan sprida sig i hela lägenheten. Ljuva toner och ord som lovar mig kärlek och lycka. De visar mig att den kärlek jag drömmer om finns där just framför mig, just för mig. Den finns här och nu, bara lite avlägsen.

Sätter mig vid skrivbordet igen. Drar upp knäna mot bröstet. Snurrar runt på alla möjliga sidor. Jag vill veta mer. Veta allt. Det är så mycket.. Så mycket jag kanske missar?

Jag stannar upp en stund. Tänker på den värme som hittade mig för drygt ett halvår sen. Tänk att jag fick den chansen. Den här gången tänker jag inte låta den gå förbi. Jag har fångat den. Den ligger stilla i mina händer. Som en liten fjäril som kom till mig för att ge mig kärlek och lycka. Ett fint liv och en underbar framtid. Det är så mycket jag vill. Jag frågar fjärilen om det är meningen att jag ska få det där men den svarar inte. Jag får lite på mig själv. Det är det här jag ska leva för. Jag har ett uppdrag här i den här världen. Jag ska utföra det på rätt sätt och låta känslorna styra mig. Mitt hjärta leder mig åt rätt håll...

Hosta

Det bränner i halsen när hostan sätter igång. Varje hostning gör att hela jag skakar. När det lugnar ner sig drar jag ett djupt andetag. Känner luften komma tillbaka. Känner andningen återgå till sin normala rytm.

Sån smärta i halsen. Halstabletter. Och hostmedicin. Det är det som får mig att fortsätta andas. Det hjälper till. Hjälper mig på natten. Hjälper mig när jag inte får någon luft.

Kramar
//EyMy <3

Hoppfulla blickar



En förälskelse. En kärlek. Något varmt, fint och underbart. Något värt mer än allt annat. Så mycket positivt. Minnen och fina stunder. En så fin människa. Någon som betyder så otroligt mycket för mig. Betyder allt för mig. Vad mer behöver jag ?

Så många stunder som jag tvivlade på kärleken. Så många stunder som jag bara ville skicka allt som påminde om kärleken till den yttersta kanten av universum. Alla bilder. Alla sånger. Alla fina par jag mötte på stan som hade något fint tillsammans. Något otroligt fint som jag aldrig trodde att jag skulle få. Så många som log mot mig när jag mötte dem med ledsen blick. För de hade något jag aldrig trodde att jag skulle få. Så lyckliga de såg ut. De leende ögonen sa att jag också skulle hitta någon att hålla i handen. De sa att jag också skulle få någon att dela mina dagar med. Att jag också skulle få någon att skapa fina minnen tillsammans med.

Numera är det jag som ler. Det är jag som är lycklig. Det är jag som ler det där hoppfulla leendet mot ensamma personer jag möter på gatan. Vare sig jag är ensam eller tillsammans med honom som betyder mest av allt för mig. Jag ler. För nu kan jag tro på att det finns någon för alla. Jag vet att det finns någon för alla. Man måste bara våga följa ödet och tro på att det leder en åt rätt håll. Åt lyckans håll. Att det vet var man ska. Men man måste också våga ta ödet i egna händer och tro på att man kan ändra sitt öde. Att man har kraft att påverka det liv man lever. Lita på känslan..

Kramar
//EyMy <3


Bokat !



Thihi.. Värmen väntar. Äventyret. Och massor med minnen. Allt det där. Underbara fina minnen med den person jag älskar mest av allt i hela världen. En resa. Massor med tankar som snurrar. Visst finns det saker att oroa sig för. Men det kommer gå bra. Jag bara vet det..

En hel vecka. Med sol och varma kramar. Fina dagar och underbara solnedgångar. Jag längtar så sjukt mycket.. Inte så långt kvar när man tänker på hur snabbt den här tiden har gått.

Kramar
//EyMy <3

Uddevalla

Västkusten. Fem månader. Och lite till. Så mycket minnen. Så mycket kärlek. Så mycket glädje och lycka. Svåra bitar, visst, men alltid lycklig.

Så många fina människor. Människor jag vill ha i mitt liv för alltid. Genom en enda underbar person fick jag äran av att bli omtyckt av så många andra fina människor.

Kärleken som finns med i bilden hela tiden. Så fin. Så omtänksam. Så olika från person till person. Men ja, det är en kärlek till alla de där människorna, på olika sätt.

Jag tackar Gud för att Han lyssnade på mig och gav mig en ny chans..

Kramar
//EyMy <3

Lycka

Kärlek. Lycka. Så sammankopplade. Men kärlek. Också sorg. Men för mig.. Lycka. Kärleken gör mig inte bara glad. Utan också lycklig. Jag vet att jag får det liv jag knappt vågat drömma om. Jag vet vad jag vill ha. Jag har kraften att kämpa för det.. Det går att få det man vill ha. Med mycket kraft och en del hjälp från andra..

Kramar
//EyMy <3


Lycka och tid


Bild från i helgen. Tagen av älsklingen <3

Fingrarna vilar på tangenterna. Vanan känns som om den är väldigt långt borta. Som om jag har tappat förmågan någonstans på vägen. Skärmen lyser upp våra ansikten. om om det är det enda ljuset som behövs just nu.


Jag är inte rädd för mörkret längre. Det skrämmer inte längre. För jag är inte ensam. Inte kvarlämnad. Inte menad att behöva leva själv. Värmen sprider sig. Trots mörkret. Tänk om man hade kunnat stanna tiden i just det ögonblicket. Precis när alla tankar på omvärlden var så långt borta som de bara kan vara. När det bara var lycka omkring en. I det ögonblicket när man inte kan bli lämnad. Inte bli sårad. Inte av en enda människa på jorden. I just det ögonblicket när man inte behöver tänka på andra. Inte på andra än bara just oss själva. I det ögonblicket när man kan koppla bort alla andras elände utan att få dåligt samvete. I det ögonblicket som man får vara bara precis den man är och får känna den där lyckan som alla borde få känna.

Alla andra där ute. Någon som är lycklig nu precis som jag. Någon som är ledsen. Någon sårad. Någon arg. Någon som i just det ögonblicket är precis så lycklig som den personen kan bli. Kanske så lycklig som personen bara kommer vara i just det ögonblicket. En stund som han inte får tillbaka. En stund som han inte kommer att kunna uppleva igen. Kanske är det den lyckligaste stunden i hans liv. Den stund han för alltid kommer koppla ihop med lycka. Kanske är han glad och lycklig resten av livet. Kanske går det dåligt för honom och han kör fast på halva vägen. Men just i det ögonblicket är han så lycklig som han bara kan bli. Kan han då få stanna tiden ?


Kramar
//EyMy <3


Feber



Febern brann i kroppen. Värmen höll på att ta kål på mig.. Som om värmen försökte att ta sig ur kroppen genom varje del av hela mig. I nästa stund föll jag ihop på sängen. Kraften gick ur kroppen. Skönk ihop. Blev helt kraftlös. Kylan tog över. Det växlade så fort. Jag behövde någon som höll om mig. Den enda jag ville ha här.. Så långt bort..

Så många mil. En resa. Ett liv. Så mycket som finns i framtiden. Så lång tid som jag vet kommer komma en dag. Minnen och planering så nära att jag nästan kan känna det under fingrarna. Känna de mjuka och fina minnena som sammet och siden under fingertopparna. Eller de vassa. Hårda. Dåliga minnen. De gör ont.

Men framtiden är fin. Framtiden är mjuk. Som sammet och siden. Framtiden blir lycklig. Kanske vass och hård. Men ändå lycklig. Så fin. Livet är något fint. Något man ska vårda och bry sig om. Man lever bara en gång. Visst, leva som man vill ska man göra. Men är det bara det dåliga man ska komma ihåg? Är det dåliga minnen man kommer ihåg när man kommer till nästa verklighet?

Ritande kärlek

Pennan drar fler och fler streck på pappret. Snabbt. Mer och mer grått. Men det är glädje. Pennan springer av glädje. För att skapa bilderna. Skapa bilder för att förklara min förkärlek till att skriva. Annorlunda. Ni vet.. Inget är normalt. Men det kan vara mer eller mindre annorlunda.Vissa inlägg har varit mer annorlunda. Vissa mindre. Kärlek. Glädje. Sorg och ilska. Ni har fått följa många olika känslor. Men det är bara sån jag är..


Kramar
//EyMy <3

Stjärnor


Lampans ljus skiner starkt på fingrarna. Nagellacket glittrar. Som stjärnor. Stjärnor i natten. Stjärnor på himlen utanför fönstret. Som utspritt glitter på svart sammet. Kärlek. Det står skrivet över himlen. Fantasin spelar. Spelar med min syn. Som att stjärnorna drar ihop sig till bokstäver. Jag ser hur de flyttar sig över himlen. Vackra och glittrande.


Kramar
//EyMy <3

I Uddevalla

Ett eko. Tankarna har försvunnit. Jag har kommit hem. När jag är här. När jag är med honom. Då är jag hemma. Vad mer kan jag säga ? Trygg är man när man är hemma. Hos honom är jag trygg. Då är det med honom som jag är hemma. En kärlek som bränner i kroppen. Den värmer mig långt ut i fingrarna. En ständig omsorg. Så många gånger jag frågade mig vad kärlek är. Så många gånger jag tvivlade. Så många gånger jag sjönk ner och grät. Ilskna tårar. Men mycket sorg. Jag vill inte vänta mer. Orkade inte vänta mer. Men det var värt väntan...


Kramar
//EyMy <3


Oljud, spänningen och tunna tankar


Rosor från Simon <3

Vaknar av dunkandet utanför fönstret. Varför bara jag ? Tösen i rummet bredvid har ju inte vaknat. Jag kopplar bort det efter ett tag men kan inte somna om. Gula väggar. Gula gardiner. Gult, gult, gult.. Jag blundar. Det är som solen. Den är positiv. Men jag är trött. Spänningarna ligger över nacke och axlar. Varje morgon. Varje morgon, denna ständiga spänning. Vart kommer den ifrån ?


Jag masserar mig själv försiktigt så gott det går. Jag vet ju att det kommer släppa. Lite. Under dagen. Men jag vill ha bort det nu. Jag orkar inte med det längre. Jag lägger mig ner igen. Försöker slappna av. Försöker koppla bort spänningarna precis som dunkandet utanför. Tänker på alla tankar som snurrar. Vill inte tänka för mycket. Vill inte att de ska fasta inne i rummet igen. Det var ett riktigt arbete att få ut alla gamla tankar genom fönstret. Det var som om de hade säckat ihop uppe i taket och nu  hängde ner som trasig spindelväv. Tankarna. Jag städade ut dem genom fönstret. Men var är dom nu ? På väg tillbaka in genom den öppna ventilen. Kanske.

Jag kan riktigt se dem sväva in sakta, sakta. Sjunka ner mot mitt huvud och tränga sig in i min hjärna igen. Både bra och dåliga. Det jobbiga är att det kommer nya hela tiden. Dom ryms inte i huvudet. Jag försöker trycka ut dom. Men dom kommer aldrig ut ur rummet. Dom stannar. Fastnar i taklampan..


Kramar
//EyMy <3


Hjälp efter hårda fall



Tankarna stannar upp. De står helt still. Det är som om hela verkligheten slutar fungera för en stund. Fingrarna ligger lätt böjda på tangentbordet. Väntar på huvudet. På tankarna. Jag tittar ner. Förundras över att dem är stilla.


Tänker på framtiden. Den skrämmer mig. Lite. Tänk om planeringen inte alls fungerar. Tänk om det blir som alla säger. Att inget blir som man tänkt sig. Tänk om. Tänk om "om" inte fanns. Jag känner att jag börjar glida ifrån mitt vanliga sätt att skriva men jag måste få fråga. Vad finns det då att falla emot ? Finns det någon som är stark nog att fånga upp mig när jag ramlar mot backen igen. Eller någon som kan plåstra om och trösta när jag slår emot jorden..

Jag vet att jag inte behöver vara rädd. Det finns något att falla emot. Men det skrämmer mig ändå. För tänk om.. Tänk om jag förstör allting. Försöker och försöker. Men det kanske inte alls går. Tänk om jag förstör inte bara för mig själv utan också för andra.


Tittar upp och ser de gröna växterna på bordet. Grenarna sträcker sig mot den lilla skärmen. De oroar sig inte. Det är så livet är. Man ska sträcka sig mot det man vill ha. Risken finns att det går rakt åt skogen. Men chansen finns också att man lyckas. Men för att lyckas måste man våga kasta sig ut. Hur lång tid tar det att bygga upp ett sådant mod ? Vad krävs för att få den styrkan ?

Uppåt. Framåt. Det är dit jag ska. Jag vet det. Jag får hjälp. Det vet jag också. Det finns hjälp, stöd och positivitet om det behövs. Det är ju det jag vet. Så tack alla som finns. Jag ska sitta bredvid er en dag och plåstra om er också. Efter ett fall. Både stora och små. Jag finns där beredd med förband och en skyddande hand.


Kramar
//EyMy <3

Vanan, tröttheten och värmen



Tröttheten ligger som en hinna över mitt ansikte. Fingrarna ligger stilla en stund på tangentbordet. Huvudet känns helt tomt. Som om jag inte vet vad jag ska skriva. Som om vanan har gått ur fingrarna. Kommer ni ihåg ? När fingrarna dansade utan hejd. När jag fick stoppa mig själv. När jag sparade blogginläggen i huvudet på bussen hem. När fingrarna dansade lika snabbt som tankarna.


Inte så länge sen. Ändå känns det så långt borta. Den där tiden. När tankarna kunde skrivas. Lagom mycket. Lagom lite. Lagom privat. Det är på väg tillbaka. Jag känner det. Frågan är hur. Det blir långa pauser mellan meningarna. Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag inte kan skriva.

Värmen lägger sig över mitt huvud. Känner hur det sprider sig i hela min kropp. Påminner mig om att jag ska jobba imorgon. Sista dagen. Sen farväl. För den här gången. Farväl inte adjö.. Värmen som kommer med tröttheten. Vet att jag borde krypa ner. Vet att jag borde vila. Vet att jag borde sluta ögonen och låta drömmarna ta med mig bort.


Kramar
//EyMy <3

Glädje och äkta vänner


Lovar en bättre bild på den nya frisyren men har ingen just nu..


En hand i min. Fingrar som smeker kinden. Lång väntan och stark längtan. Ändå så gick det så fort. Men ändå så rätt. Problem på vägen blev det. Kanske finns det rester av problemen kvar ? Jag har tyvärr inget svar på den frågan.. Men det kommer att lösa sig, det ber jag om. Att det ska bli så bra det kan bli av allting. Så mycket glädje. Är det så här det är när man är kär ? Markoolio har så rätt, så rätt.. Det är så här det är när man är kär.


En glädje så stark som fyller mitt inre. De dåliga dagarna får komma för jag har underbara människor vid min sida. Det är vid dessa dagar som man ser vilka som verkligen bryr sig. Vilka det är som står kvar även i regn och vind.

Jag vet att jag har många underbara människor i mitt liv. Kanske har jag inte uppskattat dem tillräckligt förut. Kanske har jag inte förstått hur bra jag har det. Kanske hade det varit för sent. Det har hänt att man inte märkt det förrän det är försent. Så ta vara på de dagar du har, det kan vara den sista.


"Lev som om det inte finns någon morgondag men dröm som om du ska leva för evigt.."

Kramar
//EyMy <3

Var glad över det du har


Nu är det gamla håret borta, bild kommer :)

Slår upp ögonen och försöker se något i mörkret. Urskilja detaljerna. Det slår mig hur kompakt svart allting är. Sätter mig hastigt upp och drar upp rullgardinen. Dagsljuset från en grå och regnig dag slår emot mig. De grå molnen skrattar åt mig. När jag var sjuk och inte fick gå ut då var det fint men idag när jag ska träffa min underbara pojkvän då är det dåligt väder.


Armen vrids i ett konstigt läge och jag slutar skriva för en stund. Den här dagen var planerad. Bara inte till idag. Men det blir ju en bra dag ! :)

"Jag har det bra, mitt liv rullar på
Ibland har jag tråkigt, vad sakta tiden går
Men oftast har jag roligt, då känns allting bra
Idag är en bra dag, idag är det bra

Tänk om man satte allt i perspektiv
Man kunde vara fattig och sjuk i ett annat liv
Inte ha några vänner, familj eller nån hund
Ingen som bryr sig om en, ens för en liten stund

Men jag har det bra idag
Jag har det bra idag
Det är en vanlig dag och jag har det bra
Jag har det bra idag"

Så ta vara på vad du har och var lycklig över det för en dag kan allting vara borta. Och nu tänker du att det där händer inte mig. Jo det kan det faktiskt göra ! Imorgon kan det vara du som inte har en bra dag längre...

Kramar
//EyMy <3

En kärlek <3



Ligger på bordet. Läser samma text om och om igen. Armen som hänger ner bredvid. Revbenen trycks mot bordet. Musiken dunkar i öronen. Tittar runt om mig i det tomma klassrummet. Tomt så när på några underbara personer.
Linda sittande i fönstret. Böckerna på bänken bredvid. Samvetet skaver. Vet att jag borde... Tankarna snurrar iväg. En kärlek. En underbar person. Min fina. En person som är bara min <3


Simon Beifeldt <33

Tidigare
RSS 2.0