Tillbaka
Redigerad av Syster (jag och hon på tusch-teckningen)
Tankarna snurrar runt, runt, runt. Känner att kinderna är våta. Men jag bryr mig inte. Blicken smyger iväg. Långt bort. Oseende genom det smutsiga glaset. Jag vill tillbaka. Ta mig tillbaka. Hade jag kunnat hade jag i den här stunden suttit på ett annat tåg. Ett tåg som skulle ta mig tillbaka dit jag kom ifrån.
Kärleken. Värmen. Allt det där som hör ihop med honom. Jag var borta men ändå hemma. Det är så mycket som värmer mig. Kärleken. En våg av värme sprids i kroppen. Tankarna stoppas för en stund. Men de finns där hela tiden. Det är han som driver dem framåt.
Jag vill tillbaka. Nu.
I Uddevalla
Ett eko. Tankarna har försvunnit. Jag har kommit hem. När jag är här. När jag är med honom. Då är jag hemma. Vad mer kan jag säga ? Trygg är man när man är hemma. Hos honom är jag trygg. Då är det med honom som jag är hemma. En kärlek som bränner i kroppen. Den värmer mig långt ut i fingrarna. En ständig omsorg. Så många gånger jag frågade mig vad kärlek är. Så många gånger jag tvivlade. Så många gånger jag sjönk ner och grät. Ilskna tårar. Men mycket sorg. Jag vill inte vänta mer. Orkade inte vänta mer. Men det var värt väntan...
Kramar
//EyMy <3
Oljud, spänningen och tunna tankar
Rosor från Simon <3
Vaknar av dunkandet utanför fönstret. Varför bara jag ? Tösen i rummet bredvid har ju inte vaknat. Jag kopplar bort det efter ett tag men kan inte somna om. Gula väggar. Gula gardiner. Gult, gult, gult.. Jag blundar. Det är som solen. Den är positiv. Men jag är trött. Spänningarna ligger över nacke och axlar. Varje morgon. Varje morgon, denna ständiga spänning. Vart kommer den ifrån ?
Jag masserar mig själv försiktigt så gott det går. Jag vet ju att det kommer släppa. Lite. Under dagen. Men jag vill ha bort det nu. Jag orkar inte med det längre. Jag lägger mig ner igen. Försöker slappna av. Försöker koppla bort spänningarna precis som dunkandet utanför. Tänker på alla tankar som snurrar. Vill inte tänka för mycket. Vill inte att de ska fasta inne i rummet igen. Det var ett riktigt arbete att få ut alla gamla tankar genom fönstret. Det var som om de hade säckat ihop uppe i taket och nu hängde ner som trasig spindelväv. Tankarna. Jag städade ut dem genom fönstret. Men var är dom nu ? På väg tillbaka in genom den öppna ventilen. Kanske.
Jag kan riktigt se dem sväva in sakta, sakta. Sjunka ner mot mitt huvud och tränga sig in i min hjärna igen. Både bra och dåliga. Det jobbiga är att det kommer nya hela tiden. Dom ryms inte i huvudet. Jag försöker trycka ut dom. Men dom kommer aldrig ut ur rummet. Dom stannar. Fastnar i taklampan..
Kramar
//EyMy <3
Hjälp efter hårda fall
Tankarna stannar upp. De står helt still. Det är som om hela verkligheten slutar fungera för en stund. Fingrarna ligger lätt böjda på tangentbordet. Väntar på huvudet. På tankarna. Jag tittar ner. Förundras över att dem är stilla.
Tänker på framtiden. Den skrämmer mig. Lite. Tänk om planeringen inte alls fungerar. Tänk om det blir som alla säger. Att inget blir som man tänkt sig. Tänk om. Tänk om "om" inte fanns. Jag känner att jag börjar glida ifrån mitt vanliga sätt att skriva men jag måste få fråga. Vad finns det då att falla emot ? Finns det någon som är stark nog att fånga upp mig när jag ramlar mot backen igen. Eller någon som kan plåstra om och trösta när jag slår emot jorden..
Jag vet att jag inte behöver vara rädd. Det finns något att falla emot. Men det skrämmer mig ändå. För tänk om.. Tänk om jag förstör allting. Försöker och försöker. Men det kanske inte alls går. Tänk om jag förstör inte bara för mig själv utan också för andra.
Tittar upp och ser de gröna växterna på bordet. Grenarna sträcker sig mot den lilla skärmen. De oroar sig inte. Det är så livet är. Man ska sträcka sig mot det man vill ha. Risken finns att det går rakt åt skogen. Men chansen finns också att man lyckas. Men för att lyckas måste man våga kasta sig ut. Hur lång tid tar det att bygga upp ett sådant mod ? Vad krävs för att få den styrkan ?
Uppåt. Framåt. Det är dit jag ska. Jag vet det. Jag får hjälp. Det vet jag också. Det finns hjälp, stöd och positivitet om det behövs. Det är ju det jag vet. Så tack alla som finns. Jag ska sitta bredvid er en dag och plåstra om er också. Efter ett fall. Både stora och små. Jag finns där beredd med förband och en skyddande hand.
Kramar
//EyMy <3
Vanan, tröttheten och värmen
Tröttheten ligger som en hinna över mitt ansikte. Fingrarna ligger stilla en stund på tangentbordet. Huvudet känns helt tomt. Som om jag inte vet vad jag ska skriva. Som om vanan har gått ur fingrarna. Kommer ni ihåg ? När fingrarna dansade utan hejd. När jag fick stoppa mig själv. När jag sparade blogginläggen i huvudet på bussen hem. När fingrarna dansade lika snabbt som tankarna.
Inte så länge sen. Ändå känns det så långt borta. Den där tiden. När tankarna kunde skrivas. Lagom mycket. Lagom lite. Lagom privat. Det är på väg tillbaka. Jag känner det. Frågan är hur. Det blir långa pauser mellan meningarna. Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag inte kan skriva.
Värmen lägger sig över mitt huvud. Känner hur det sprider sig i hela min kropp. Påminner mig om att jag ska jobba imorgon. Sista dagen. Sen farväl. För den här gången. Farväl inte adjö.. Värmen som kommer med tröttheten. Vet att jag borde krypa ner. Vet att jag borde vila. Vet att jag borde sluta ögonen och låta drömmarna ta med mig bort.
Kramar
//EyMy <3
