Vinden tar tag i mitt hår. Skymmer sikten för en hundradels sekund. Jag höjer en hand för att dra bort det men sänker den igen. Varför försöka hindra naturen ? Jag sluter ögonen och bara känner vinden piskar mitt ansikte. Sätter handen med tumvanten framför munnen och andas när jag får en stark vindpust rakt i ansiktet. Tappar andan för en stund men hittar den genom vanten igen. Känner hårslingorna kittla över ansiktet.

Öppnar ögonen och försöker stryka undan det värsta håret från ansiktet. Tittar ut över berget. De små husen och gårdarna, utslängde som små lådor på en matta. Drar av mig vanten och fingrar fram min smala armbandsklocka. Tiden har sprungit iväg. Ja, utsikten tar min tid.

Jag gillar stan ! Men jag älskar den lilla byn med den mäktiga utsikten...