Ensam i en tjock och mysig morgonrock. Jag drar upp benen och slår armarna runt knäna. Önskar jag kunde flyga in under täcket i sängen så jag slapp gå på det kalla golvet. Ser alla mina saker runt mig. En del av min personlighet. Rummet som jag har gjort till mitt och gett min prägel. Men det är kallt. Det är ensamt. Jag ligger själv i sängen. Jag kan inte själv värma upp de kalla lakanen. Jag är själv för kall.

Jag hör stormen riva utanför fönstret. Det är för mörkt nu. Jag ser det inte längre. Fick sova ett par timmar. Nu när jag har vaknat försöker jag desperat somna om. Jag ska tända lampan för att titta vad klockan är. Hmm.. Inget händer. Jag kliver upp ur sängen. Går på tå över det kalla golvet. Trycker på strömbrytaren till fönsterlampan. Inget händer. Yippie-Ka-Yay motherfucker.... Nu har strömmen gått med.

Jag kryper in under täcket igen. Drar upp knäna till haken. Tänker på en stark kropp bredvid mig. Någon som kan värma mig. Någon som lägger armarna runt mig och stryker handen över min kind. Kramar mig varm och får mig att andas lugnare. Men detta gör att jag bara känner mig ännu mer ensam. Min säng är smal men det hade gått. Jag hade klarat det. Bara jag hade sluppit kylan. Bara jag hade sluppit vara själv...

//EyMy <3