Ensam. Kallt. Jag sitter i ett tomt omklädningsrum. Inte så tidig morgon men ändå ett nyvaket täcke över hela skolan. Jag lutar huvudet mot väggen. Sluter ögonen. Jag drar upp knäna mot hakan. Lägger mig ner på sidan med ryggen mot den kalla väggen. Bara ligger och lyssnar på hur idrottshallen börjar vakna.

Jag ser bakom de slutna ögonlocken hur det automatiska ljuset slocknar. Mörkret sluter sig runt omkring mig. Jag sträcker ut benen för att inte somna. Öppnar ögonen lite, lite. Tittar mellan ögonfransarna. Osminkade. Orkade inte. Jag lever med färgad hy och bleka fransar. Orkar inte.

”Hennes gråt hade jag fått leva med hela livet. Mitt innanmäte var en behållare, fylld av hennes tårar. Från det att jag tog första klivet ur sängen på morgonen var jag medveten om hur de skvalpade runt därinne. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till den dagen det rann över.” (Skrivet på baksidan av Mari Jungstedts femte kriminalroman)