Vattnet slår mot mitt lyfta ansikte. Känner hur det rinner ner över hela kroppen.. Hela jag täcks av vatten. Vatten som försvinner från huden nästan direkt. Känslan av strålarna som träffar ögonlocken är härlig. Det trummar. Jag koncentrerar mig på ljudet. Det fyller hela huvudet. Som om en hel grupp människor står runt omkring mig med varsinn bongo-trumma.

Jag sänker huvudet och öppnar ögonen. Ser hur skummet sprider sig på golvet. Som skummet på vågorna. Vitt och till synes mjukt som bomull. Men så löses det upp av vattnet som samlas runt brunnen i golvet. Det är som tankar som löses upp och rinner bort. Om det hade gått att bara spola bort dem så där..

Drar borsten genom håret. Dyblött. Visserligen rent och fräscht men huvudet är fortfarande lika tungt av tankar. De fastnar. Kanske på grund av det blöta? Men nej, jag vet att de kommer vara kvar även när håret är torrt. De går inte bara att släppa ut genom närmsta fönster. Närmsta ventil..

Det har gått ett tag nu.. Så känns det som att, nej, nu behöver det komma ut lite konstiga, udda meningar igen. Kanske för min skull. Kanske för någon annans. Känslan av att bara låta orden komma är underbar. Jag har saknat det. Men det har inte funnits något att skriva. Det har inte funnits något som kan rinna genom fingrarna. Det har inte funnits något som kan få händerna att snabbt röra sig över tangenterna.

Men man kommer alltid tillbaka dit. Är det något som man tycker man kan. Något man tycker om. Något som gör att man kanske hjälper någon annan. Eller något som kan betyda något för en själv. Då kommer det alltid tillbaka. Det kan ta tid, men det kommer alltid tillbaka.. Precis som tankarna. Och minnen. Alla minnena finns där. De kanske bleknar men de kommer alltid att finns där. Nånstans. Kanske långt bak. Kanske väldigt svaga. Men de finns..