Det finns ett syfte



Jag hör andetagen bakom mig. Jag hör liv. Jag hör kärlek. Jag hör ljudet från mina fingrar. Men ljudet av kärleken som sover bakom mig är högre. Att sitta här. Få känna sig omtyckt. Beskyddad. Älskad. Mer än någonsin förut. Det är stort. Det är fint.

Fönstret är fläckigt på utsidan av för länge sedan torkade regndroppar. Parsiennen är nerdragen men öppen ungefär till hälften. Jag ser husen mitt emot. Likadana. Men ändå aldrig likadana. Det blir aldrig samma sak igen. Det blir bättre. Det blir större. Det blir ett liv av det här.

Jag tittar över hustaken. Funderar på vad jag ska skriva här näst. Jag försöker att inte tänka så mycket. Jo, tänka men inte dikta. Jag försöker att inte stoppa några tankar som kommer. Tänka med fingrarna liksom. De hinner skriva innan hjärnan säger att de inte ska. Men vad finns det mer att skriva? Vad finns det mer att säga?

Jag kan prata om fina saker. Guld och blå himmel. Värme. Lycka. Och ett glatt pirr i kroppen. Jag kan prata om saker som bekymrar. Som varför det bildas en klump i halsen när jag äter för att leva. Som varför det tar emot i hela kroppen till att göra något alls vissa dagar. Jag kan prata om att jag är glad över att varje steg inte längre gör så ont. Jag kan prata om att jag mår mycket bättre nu. Men jag kan också prata om huvudvärken. Om den röda färgen som gör mig varm och rädd. Rädd så att värmen sjunker tillbaka igen och jag åter igen blir blek. Blek. Blek. Jag kan prata om vad det är som gör att jag böjer mig åt sidan för smärtan.

Men jag tycker mer om att prata om de bra sakerna. Jag tycker mer om att prata om det som gör mig lycklig. Jag tycker mer om att skriva om sånt som gör andra människor glada. Sånt som ger andra människor lycka och en gnutta hopp. Det ger mig en varm och skön känsla i kroppen. En känsla av att man har gjort något bra. Samtidigt får man inte vara rädd för det negativa. Man måste kunna ställa sig emot det och inte vända ryggen åt och springa. Man måste reagera när det händer något som inte är bra. Men det tar jag en annan dag. Idag vill jag bara må bra.

Därför fortsätter jag lyssna på andetagen bakom mig. Hoppas på att smattrandet från tangenterna inte ska väcka den som andas så fridfullt. Jag stannar upp för en liten stund. Känner hur ögonen tåras. Känner hur tårarna tränger på. Känner hur de börjar rulla ner för kinderna.. Jag håller inte emot. Inte idag. För det är bra tårar. Tårar av lycka. Glädje. Glädje som kommer genom att det inte är vid min dator jag sitter och skriver. Att det inte är vid mitt skrivbord jag sitter. Att det inte bara är tystnad bakom mig och runt mig. Att det är ljudet av en kärlek som påminner mig att jag har ett liv att hämta ut.

Man får ingen påminnelse. Man får bara en chans. En chans att hämta ut det liv man är menad att leva. Jag har fått den. Och jag ska gå för att hämta ut det. Därför att jag vet att den här gången är det bra och något värt att satsa på. Beviset finns som en bit guld på fingret. Det visar allt det jag är så glad över. Att jag har något att hämta ut. Något att uppleva. Något som jag inte kan, vill eller får missa. För jag finns här för att leva det livet. Jag finns här av en anledning. Du finns här av en anledning. Alla finns vi här av en anledning. Den är bara lite svår att se. Men den finns där. Allt sker med ett syfte...

Spår

En kommentar till mig - En kommentar till dig ^^

Namn:
Du kommer väl tillbaka ?

E-mail: (publiceras ej)

Din blogg:

Din kommentar:

Trackback