Ett par gymnastikskor. Varma ? Ja, det fungerar nog bestämmer jag mig för.

Jag hör hur snön knastrar under mina fötter. Anledningen är rastlöshet. Andetagen står som vita moln ut i den klara luften. Jag stannar. Tittar upp. Ser mörk himmel över mig. Stjärnor utströdda som glitter över ett svart tyg. Jag fortsätter gå. Tystnaden ringer i öronen.

Ett par ensamma strålkastare som speglar i fönstrena. Jag svänger in på en liten väg. Vet inte var jag går. Vet inte var jag ska. Bara går. Ser var jag hamnar. Njuter av att känna kylan bita i skinnet. Jackans krage går högt upp när jag höjer axlarna. Kryper ihop medan jag går. Känner kragen nästan gå över näsan. Jag knuter händerna inuti vantarna. Känner dom värma upp varandra. Rätar ut fingrarna igen. Ökar takten för att få upp värmen.

Känner hur jag sträcker mer och mer på mig när jag blir varmare. Jag drar axlarna bakåt. Tittar upp medan jag går. Drar ett djupt andetag. Känner kylan dras ner i lungorna. Stegen blir längre. Ett leende sprids i mitt ansikte.

Vintern 2010 fick en bra början. En konstig början. En förvirrad fortsättningen. Men jag släpper tankarna för en stund. Jag ger mig tillåtelse att bara finnas. Nu. I denna stund. Med snön knastrande under fötterna. Leendet på mina läppar får stanna kvar. Nu. I denna stund. Ett tag till...