Vanan, tröttheten och värmen

Tröttheten ligger som en hinna över mitt ansikte. Fingrarna ligger stilla en stund på tangentbordet. Huvudet känns helt tomt. Som om jag inte vet vad jag ska skriva. Som om vanan har gått ur fingrarna. Kommer ni ihåg ? När fingrarna dansade utan hejd. När jag fick stoppa mig själv. När jag sparade blogginläggen i huvudet på bussen hem. När fingrarna dansade lika snabbt som tankarna.


Inte så länge sen. Ändå känns det så långt borta. Den där tiden. När tankarna kunde skrivas. Lagom mycket. Lagom lite. Lagom privat. Det är på väg tillbaka. Jag känner det. Frågan är hur. Det blir långa pauser mellan meningarna. Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag inte kan skriva.

Värmen lägger sig över mitt huvud. Känner hur det sprider sig i hela min kropp. Påminner mig om att jag ska jobba imorgon. Sista dagen. Sen farväl. För den här gången. Farväl inte adjö.. Värmen som kommer med tröttheten. Vet att jag borde krypa ner. Vet att jag borde vila. Vet att jag borde sluta ögonen och låta drömmarna ta med mig bort.


Kramar
//EyMy <3