Detta inlägg skulle kommit upp i söndags men av någon anledning gjorde det inte det...


Har haft en underbar dag med Bex och Linda <3 Tack för det! Behövde det verkligen kände jag... Men så sitter man på bussen hem igen. Det är alla hjärtans dag. Den dag jag känner mig som allra mest ensam. Hur kommer det sig? Jag trycker bak sätet. Sätter hörlurarna i öronen och trycker igång en ballad på mobilen. Blundar och bara låter tankarna vandra ett tag.

Känner en konstig tomhet i kroppen. Den kommer och går. Med den kommer en stigande huvudvärk. Jag lyssnar på mina egna andetag. Koncentrerar mig på musiken. "And I'm awake on this rainy day and I'm watching as my tears roll down the window pail..." Det är en fin dag. Inga tårar här. Inte på bussens fönster. Inte på mina kinder. Men på insidan river gråten. Gör det svarta hålet av ensamhet större. Men jag pallar! I'm strong! Jag tittar ut. Känner igen alla hus. Känner igen varje kurva. Ser fingret när jag sträcker upp handen för att trycka på stop-knappen. Jag tittar fram igen. Behöver inte titta upp för att hitta knappen. Det här är något jag kan... Jag känner mig ensam men ändå så är detta ett av de ställen där jag fullt ut kan koppla av.

Kramar
//EyMy <3