Jag hör andetagen bakom mig. Jag hör liv. Jag hör kärlek. Jag hör ljudet från mina fingrar. Men ljudet av kärleken som sover bakom mig är högre. Att sitta här. Få känna sig omtyckt. Beskyddad. Älskad. Mer än någonsin förut. Det är stort. Det är fint.

Fönstret är fläckigt på utsidan av för länge sedan torkade regndroppar. Parsiennen är nerdragen men öppen ungefär till hälften. Jag ser husen mitt emot. Likadana. Men ändå aldrig likadana. Det blir aldrig samma sak igen. Det blir bättre. Det blir större. Det blir ett liv av det här.

Jag tittar över hustaken. Funderar på vad jag ska skriva här näst. Jag försöker att inte tänka så mycket. Jo, tänka men inte dikta. Jag försöker att inte stoppa några tankar som kommer. Tänka med fingrarna liksom. De hinner skriva innan hjärnan säger att de inte ska. Men vad finns det mer att skriva? Vad finns det mer att säga?

Jag kan prata om fina saker. Guld och blå himmel. Värme. Lycka. Och ett glatt pirr i kroppen. Jag kan prata om saker som bekymrar. Som varför det bildas en klump i halsen när jag äter för att leva. Som varför det tar emot i hela kroppen till att göra något alls vissa dagar. Jag kan prata om att jag är glad över att varje steg inte längre gör så ont. Jag kan prata om att jag mår mycket bättre nu. Men jag kan också prata om huvudvärken. Om den röda färgen som gör mig varm och rädd. Rädd så att värmen sjunker tillbaka igen och jag åter igen blir blek. Blek. Blek. Jag kan prata om vad det är som gör att jag böjer mig åt sidan för smärtan.

Men jag tycker mer om att prata om de bra sakerna. Jag tycker mer om att prata om det som gör mig lycklig. Jag tycker mer om att skriva om sånt som gör andra människor glada. Sånt som ger andra människor lycka och en gnutta hopp. Det ger mig en varm och skön känsla i kroppen. En känsla av att man har gjort något bra. Samtidigt får man inte vara rädd för det negativa. Man måste kunna ställa sig emot det och inte vända ryggen åt och springa. Man måste reagera när det händer något som inte är bra. Men det tar jag en annan dag. Idag vill jag bara må bra.

Därför fortsätter jag lyssna på andetagen bakom mig. Hoppas på att smattrandet från tangenterna inte ska väcka den som andas så fridfullt. Jag stannar upp för en liten stund. Känner hur ögonen tåras. Känner hur tårarna tränger på. Känner hur de börjar rulla ner för kinderna.. Jag håller inte emot. Inte idag. För det är bra tårar. Tårar av lycka. Glädje. Glädje som kommer genom att det inte är vid min dator jag sitter och skriver. Att det inte är vid mitt skrivbord jag sitter. Att det inte bara är tystnad bakom mig och runt mig. Att det är ljudet av en kärlek som påminner mig att jag har ett liv att hämta ut.

Man får ingen påminnelse. Man får bara en chans. En chans att hämta ut det liv man är menad att leva. Jag har fått den. Och jag ska gå för att hämta ut det. Därför att jag vet att den här gången är det bra och något värt att satsa på. Beviset finns som en bit guld på fingret. Det visar allt det jag är så glad över. Att jag har något att hämta ut. Något att uppleva. Något som jag inte kan, vill eller får missa. För jag finns här för att leva det livet. Jag finns här av en anledning. Du finns här av en anledning. Alla finns vi här av en anledning. Den är bara lite svår att se. Men den finns där. Allt sker med ett syfte...

Sitter barnvakt en stund idag till två helt bedårande flickor. De sover just nu så jag har inget direkt att göra, men vi får väl se sen vad som händer. Längtar tills de vaknar, så söta. Blonda flickor på knappt 3 och 1 år. Supersöta ju!

Massor av plugg när jag kommer hem och sax-spelning ikväll. Får se vad som händer mer under dagen.

Kramar!

Vattnet slår mot mitt lyfta ansikte. Känner hur det rinner ner över hela kroppen.. Hela jag täcks av vatten. Vatten som försvinner från huden nästan direkt. Känslan av strålarna som träffar ögonlocken är härlig. Det trummar. Jag koncentrerar mig på ljudet. Det fyller hela huvudet. Som om en hel grupp människor står runt omkring mig med varsinn bongo-trumma.

Jag sänker huvudet och öppnar ögonen. Ser hur skummet sprider sig på golvet. Som skummet på vågorna. Vitt och till synes mjukt som bomull. Men så löses det upp av vattnet som samlas runt brunnen i golvet. Det är som tankar som löses upp och rinner bort. Om det hade gått att bara spola bort dem så där..

Drar borsten genom håret. Dyblött. Visserligen rent och fräscht men huvudet är fortfarande lika tungt av tankar. De fastnar. Kanske på grund av det blöta? Men nej, jag vet att de kommer vara kvar även när håret är torrt. De går inte bara att släppa ut genom närmsta fönster. Närmsta ventil..

Det har gått ett tag nu.. Så känns det som att, nej, nu behöver det komma ut lite konstiga, udda meningar igen. Kanske för min skull. Kanske för någon annans. Känslan av att bara låta orden komma är underbar. Jag har saknat det. Men det har inte funnits något att skriva. Det har inte funnits något som kan rinna genom fingrarna. Det har inte funnits något som kan få händerna att snabbt röra sig över tangenterna.

Men man kommer alltid tillbaka dit. Är det något som man tycker man kan. Något man tycker om. Något som gör att man kanske hjälper någon annan. Eller något som kan betyda något för en själv. Då kommer det alltid tillbaka. Det kan ta tid, men det kommer alltid tillbaka.. Precis som tankarna. Och minnen. Alla minnena finns där. De kanske bleknar men de kommer alltid att finns där. Nånstans. Kanske långt bak. Kanske väldigt svaga. Men de finns..

...kan suga aprumpa.. känner verkligen inte för lektion just nu.. vill bara hem till en kram.. hem till någon som inte bryr sig ett skit om hur man ser ut för dagen eller vad man har att säga.. att inte behöva säga något alls..

men snart.. snart är jag där igen..

Pengarna rinner mellan fingrarna. Snart kommer det ett par riktigt stora utgifter. Eller ja, massor framöver. Hur ska jag hålla ihop ? Hålla skeppet flytande ? Jag tar alla jobb jag kan få tag på men får det ändå inte att gå ihop..

Jag behöver hjälp.. Men var ska man hitta den ?

Stora tårar rullar nerför kinderna. Blöta och salta.

Det värker i hela kroppen.

Pallar inte mer.

Så mycket skit hela tiden.. Hjälp mig orka

Webbdesign nu. Ikväll blir det bio med älsklingen <3 Narnia den tredje Adolf ;) haha.. tidigare filmer har ju varit bra så klart man måste se den :)

Kram på er
//EyMy <3

...jackan alltså ! Überschnygg

Snön gör håret blötare och blötare. Trots vinden som piskar mitt ansikte så ligger slingorna som klistrade mot mina kinder. Min ögon tittar men ser inte människorna framför mig. Som om jag går i sömnen. Eller trans. Vill bara vidare. Framåt.

Snön smälter mot ansiktet. Som tårar som rinner nerför kinderna. Men det är inget dåligt. Vänder upp ansiktet mot himlen och låter vattnet rinna ner innanför kragen. Njuter av kylan..

Tårarna rullar ner för kinderna. Kroppen skakar tyst. Som vibrationer som går genom hela kroppen. En smärta så stark. Smärtan som kommer av saknad. Varje tår bränner som eld. Jag stryker händerna över kinderna för att torka bort smärtan. Som om jag kan torka bort smärtan på samma sätt som tårarna. Saltet kryper in i huden, det är nästan så att jag känner hur det går in i kroppen igen.

Det värker i kroppen. Spänningen i kroppen har funnits där så länge så jag borde ha vant mig. Men när jag är ensam igen så kommer den tillbaka. Den fyller hela mig. Kryper ut i varje del av kroppen. Som kallt vatten. Det kyler ner hela kroppen. Som om smärtan kryper ut i varenda cell i hela min kropp.

Kärleken är starkare. Men det är så mycket jag saknar också. Det är det som gör så ont..

Ögonen söker sig ut genom fönstret. Ser vitt. Ser kyla. Ser vacker renhet. Vita moln av snö som rör sig efter vindens nycker. Snön på fönsterkarmen växer. Den täcker mer och mer av rutan. Men det gör inget. Jag sitter bra här. Det yr mer och mer utanför fönsret.

Jag sätter mig vid elementet under fönstret. Värmer händerna runt en stor mugg med choklad. Känner hur värmen sprider sig. Men ändå så kall inuti.

Saknaden ger mig tårar i ögonen. Det är något som fattas just nu i den här stunden. Det är så mycket jag vill just nu. Jag vill att minuterna ska gå snabbare. Tills den dag då jag sitter vid ett annat element. Tittar ut över andra snötäckta landskap. Kanske med samma mugg i handen men kanske med en arm runt mina axlar. Kanske ekar ensamheten i rummet. Men det är ingen fara. Det är en skön ensamhet för jag vet att jag inte kommer vara ensam så länge. Efter några minuter, timmar kanske, så kommer jag inte längre vara ensam. Jag kommer sitta i ett annat kök än det som finns här. Prata. Dricka choklad?

Musiken från högtalarna sprider sig i rummet. Som varmt vatten rinner tonerna ut över golvet. Jag kan nästan se dem. Känna dem kittla mig under fötterna. De ber mig lyfta upp dem. Ge dem vingar så de kan sprida sig i hela lägenheten. Ljuva toner och ord som lovar mig kärlek och lycka. De visar mig att den kärlek jag drömmer om finns där just framför mig, just för mig. Den finns här och nu, bara lite avlägsen.

Sätter mig vid skrivbordet igen. Drar upp knäna mot bröstet. Snurrar runt på alla möjliga sidor. Jag vill veta mer. Veta allt. Det är så mycket.. Så mycket jag kanske missar?

Jag stannar upp en stund. Tänker på den värme som hittade mig för drygt ett halvår sen. Tänk att jag fick den chansen. Den här gången tänker jag inte låta den gå förbi. Jag har fångat den. Den ligger stilla i mina händer. Som en liten fjäril som kom till mig för att ge mig kärlek och lycka. Ett fint liv och en underbar framtid. Det är så mycket jag vill. Jag frågar fjärilen om det är meningen att jag ska få det där men den svarar inte. Jag får lite på mig själv. Det är det här jag ska leva för. Jag har ett uppdrag här i den här världen. Jag ska utföra det på rätt sätt och låta känslorna styra mig. Mitt hjärta leder mig åt rätt håll...

Det bränner i halsen när hostan sätter igång. Varje hostning gör att hela jag skakar. När det lugnar ner sig drar jag ett djupt andetag. Känner luften komma tillbaka. Känner andningen återgå till sin normala rytm.

Sån smärta i halsen. Halstabletter. Och hostmedicin. Det är det som får mig att fortsätta andas. Det hjälper till. Hjälper mig på natten. Hjälper mig när jag inte får någon luft.

Kramar
//EyMy <3