I gotta go back to school again efter nästan en hel vecka hemma. Usch, jag hatar att va sjuk ! Att vara ledig och hemma och att vara sjuk och hemma.


Jag låter fingrarna vila. Tonerna från pianot dör ut. Blicken vilar tomt på papprena. Jag höjer handen. Fingrarna riktar pennan mot blocket. Men stannar upp och bara tittar. Tappade tråden. Sätter pennan i munnen och sätter fingrarna på tangenterna igen. Spelar igen och skyndar mig att skriva innan jag tappar tråden.

Orden rullar ur munnen. Tonerna sjunker och stiger och trycket mot tangenterna ökar. Jag vill inte sluta. Jag vill höra. Det är som om jag står bredvid och bara tittar på. Tonerna fyller rummet. Jag vill inte att det ska sluta. Försöker att inte tänka. Försöker att bara spela. Bara finnas...


Kramar
//EyMy <3

Ensam. Kallt. Jag sitter i ett tomt omklädningsrum. Inte så tidig morgon men ändå ett nyvaket täcke över hela skolan. Jag lutar huvudet mot väggen. Sluter ögonen. Jag drar upp knäna mot hakan. Lägger mig ner på sidan med ryggen mot den kalla väggen. Bara ligger och lyssnar på hur idrottshallen börjar vakna.

Jag ser bakom de slutna ögonlocken hur det automatiska ljuset slocknar. Mörkret sluter sig runt omkring mig. Jag sträcker ut benen för att inte somna. Öppnar ögonen lite, lite. Tittar mellan ögonfransarna. Osminkade. Orkade inte. Jag lever med färgad hy och bleka fransar. Orkar inte.

”Hennes gråt hade jag fått leva med hela livet. Mitt innanmäte var en behållare, fylld av hennes tårar. Från det att jag tog första klivet ur sängen på morgonen var jag medveten om hur de skvalpade runt därinne. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till den dagen det rann över.” (Skrivet på baksidan av Mari Jungstedts femte kriminalroman)

En bok ligger uppslagen i mitt knä. Den ligger med ryggen uppåt. Titeln ”Tillsammans är man mindre ensam” slår emot mig som ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Är det så enkelt? Den man delar allt med ska finnas. Man slipper känna sig ensam. Det handlar om kontakter. Antar jag.

Jag slänger undan luggen från ansiktet och kastar samtidigt en snabb blick ut genom fönstret. Mina ögon har blivit tomma. Precis som alla de andras.

Jag tittar ner på mina fingrar som rör sig över tangenterna. Ett par ringar glimmar på fingrarna. Billiga guldpläterade ringar med vita plastdiamanter. Det duger för mig. Lite mer glamour i dagen. Mitt i all den skitiga snön.

Tillsammans är man mindre ensam. Kommer det en dag sitta två ringar på mitt ena ringfinger? Fina ringar i äkta guld? Kommer jag att ge någon ett löfte om äkta kärlek. En kärlek som ska ta oss genom allt. Genom glädje och genom sorg.

Jag kastar en blick på klockan. Hör det plinga till i högtalaren när någon med en röst utan inlevelse ropar upp tågen som står inne på spåren. En röst helt utan entusiasm. 40 minuter kvar. 40 minuter tills jag kan slappna av på bussen.

Efter en konstig halvdeppig dag blev det mycket skratt under en föreställning av Jean Da Man. Men så sitter man ensam igen. Massor av människor runt omkring sig men ändå känslan av att vara så otroligt ensam. Och jag har ett bra liv! Med otroligt underbara vänner och fina människor som hjälper mig framåt i dagen. Så varför känner jag mig då så ensam?

Jag lutar huvudet mot bussens fönster. Känner de lätta vibrationerna. Jag ser snön blandas. Smutsig och ren. Brunt och vitt. Som choklad. Vi åker mot, igenom och förbi centrum. Hus. Röda och gula. Nya och gamla. Fina. Fula. Kanske… Men de har sin charm. En snabb syn av en vit Volvo av äldre modell som slirar nerför en gata. Antar att chauffören har roligt. Hoppas att chauffören har roligt.

Ett kort stopp. En paus. Fler människor som kliver på. Ingen som kliver av. Alldagliga människor med trötta ögon. Frånvarande ögon. Ett glatt hej från en fredagstrött busschaufför. Snällt av henne. Hon är den som ser. Alla tittar. Hur många är det som faktiskt ser något? Hur många är det som kommer ihåg vad som hände mellan hållplatsen där de klev på och där de klev av? Frånvarande ögon. Sovande ögon. Dimmiga ögon. Blanka som speglar. Speglar den vita och bruna snön.

Bussen saktar in igen och stannar. Mitt huvud kanar fram en bit för att sedan kana tillbaka när vi åker vidare. En flicka. Kämpande uppför backen med snömodden stänkande runt cykelhjulen. Ett gammalt hus. Målat i ljust grönt och rosa. Mina ögon läser hastigt ”antikt”. Innanför fönstren, en stor kristallkrona. Många blänkande småsaker. Undrar hur gammalt det är. Hur gamla sakerna är. En bit av stadens historia.

Några mil hit. Några mil dit. Några mil fram. Några mil tillbaka. Små hus utplacerade som små lekstugor. Som om någon ruskat runt dem mellan kupade händer för att sedan slänga ut dem. Ett litet hus här. Ett litet hus där.

Järnvägen. Svart räls som sträcker sig som streck parallellt med vägen. Den svänger bortåt. Ser den knappt längre. Buss eller tåg? Vad är bäst? Vad skulle tonåringar som jag välja. En tjej i sätet framför. 18 år. Kanske? Randig mössa med huvudet lutat mot stolsryggen. Ansiktet riktat mot fönstret. Undrar vad hon skulle välja?

Eller killen på andra sidan gången. Vad skulle han välja? Buss eller tåg? Hörlurarna inkopplade i öronen. En frånvarande blick. Undrar hur långt han åker. En suck. Trött antar jag. Tittar lite fundersamt, lite otåligt på killen som kliver på. Som om han funderar på hur lång tid det tar för den trötta men glada busschauffören att knappa in priset. Otålig att komma hem. Eller bort. Fredag eftermiddag. Kan ju så vara att han ska ut.

En annan otålig människa som går av. Bekymmersrynka i pannan. Undrar vad som bekymrar honom. Snön? Skola? Kärlek? Huvudvärk? Eller kanske något helt annat. Frånvarande ögon. Ögon som börjar få tillbaka möjligheten att se. Ser efter hur han ska gå vid vägen. Över eller vänta?

Jag säger det hela tiden. Se det ljusa. Det ljusa i varje situation. Det finns alltid något positivt. Att solen skiner. Att det snöar. Att det finns leende människor i din omgivning. Att få börja en dålig dag med en varm kram. Att få känna att man lever. Att få förstå att det finns människor som älskar dig. Jag kommer tillbaka till det hela tiden ! Se det ljusa. Alltid det ljusa. Alltid något positivt.

Varför sitter jag då första dagen på året och känner en sorgsenhet ? En sorgsenhet som jag inte vet var den kommer ifrån. Varför ? Jag har det otroligt bra här. Jag känner mig verkligen hemma trots de många milen till min egen dörr. Jag vet att jag får komma när jag vill. Att jag är välkommen som en i familjen. Det är ljust om något ! Men varför, varför känner jag mig då nere ? Första dagen på året som ska bli mitt år ! Första dagen på resten av mitt liv. Exakt ett halvår kvar till min 18‐årsdag.

Så mycket tankar som snurrar. Ett samtal mitt i natten. Tankar som virvlas upp som damm. Sen några ord. En mening. Allt vänder. Som ett duggregn som får dammet att lägga sig igen. Hur är det möjligt ? Who knows…? Är det mitt fel ? Någons fel ? Finns det någon man kan fråga ? Fråga. Hur blev det så här ? Nej, tyvärr. Det går inte eftersom att ingen vet. Nattens prat fick mig att fundera. Kände redan då att deppigheten började smyga sig på. En ensam tår som rann ner för kinden. Ner i mungipan. En mascararand. Så svart.

Då bad jag. Men inte bad jag för mig själv. Inte bad jag för min egen deppighet. Inte bad jag för salta tårar på mina kinder. Inte bad jag om några svar. Inte bad jag att frågorna skulle försvinna. Nej, jag bad för den som låg på andra sidan väggen. För beskydd. För glädje. För kraft. För styrka att orka leta efter kraften. Kraften som alla har. Den finns inom alla. Det jobbiga är att hitta den. Men man orkar ! Det är det man måste.

Vaknar på morgonen. Undrar vad jag vaknade av. Lägger en hand emot min kind. Blöt. Handen blir gråfläckig av gammalt smink. Jag går upp. Tvättar av mig sminket från inatt. Tårar blandas med vattnet som rinner utför mina kinder. Ögonen blir rödare. Jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till sängen. Blundar en stund. Känner tårarna torka på kinderna. Jag ler ett snett leende. Varför ? Är det på något vis komiskt ? Nej.

Det komiska att jag vaknar av tårar som inte är för mig. Att jag inte gråter för min egen skull. Jo, delvis. Men det är inte grunden för tårarna. Det är för honom. Han som ligger på andra sidan väggen…